När en sång blir farlig – kultur, censur och motstånd i efterkrigstidens Polen

Mamma har berättat hur hennes föräldrar brukade lyssna på Radio Free Europe med radion under täcken för att grannarna inte skulle höra. Det är en sådan där detalj ur hennes barndom som jag fastnat för, kanske för att den säger så väldigt mycket om hur det måste ha varit att leva i efterkrigstidens Polen. Att något så vardagligt som att lyssna på radio kunde vara något man gjorde gömd under ett täcke i sitt eget hem.

Radio Free Europe började sända på polska från München 1952 och blev en möjlighet att få nyheter och information som inte passerat den kommunistiska statens censur. Regimen försökte i sin tur störa sändningarna och människor kunde utsättas för repressalier för att lyssna och framför allt för att sprida informationen vidare. Det finns dokumenterade fall där säkerhetstjänsten övervakade människor som samlades för att lyssna tillsammans och där människor greps och straffades.

När jag läser om detta tänker jag förstås på min mormor och morfar under täcket, men också på en annan av mammas berättelser. Den om hur hon som barn satte sig vid pianot med fönstret öppet och spelade Czerwone maki na Monte Cassino, Röda vallmon på Monte Cassino, så att musiken hördes ut på gatan.

Czerwone maki na Monte Cassino skrevs under själva slaget vid Monte Cassino 1944 och handlar om de polska soldater som kämpade och dog där. Efter kriget blev just den delen av den polska historien besvärlig för den nya kommunistiska regimen. Soldaterna vid Monte Cassino hade kämpat tillsammans med de västallierade och många av dem kunde eller ville inte återvända till det Polen som efter kriget hamnade under sovjetisk kontroll. Sången, och det den representerade, passade helt enkelt inte in i den historia som nu skulle berättas.

Men människor slutade förstås inte minnas bara för att staten bestämde vilken historia som var den rätta.

Och det är nog där någonstans jag själv börjar förstå varför så många av mammas berättelser har letat sig in i Petals of Defiance.

Mamma har berättat hur hennes föräldrar lyssnade på Radio Free Europe med radion under täcken. Inte för att höra bättre, utan för att grannarna inte skulle höra. Min mormor och morfar någonstans i efterkrigstidens Polen, gömda under täcken tillsammans med en radio och röster från en annan del av världen.

Vad är det egentligen för samhälle där människor är rädda för att någon ska höra vilken radiostation de lyssnar på?

Och vad är det för samhälle där en sång kan vara farlig?

De frågorna finns någonstans i själva kärnan av Petals of Defiance.

Att kontrollera vad människor fick veta

Efter andra världskriget hamnade Polen under stark sovjetisk dominans och blev en kommunistisk stat. Kontroll över information och kultur blev ett av regimens viktigaste verktyg.

Redan 1945 inrättades den organisation som skulle utvecklas till den statliga censurmyndigheten GUKPPiW – Główny Urząd Kontroli Prasy, Publikacji i Widowisk. Under mer än fyrtio år kontrollerade den vad som fick publiceras och visas i Polen.

Det handlade inte bara om tidningar. Böcker, radio, film, teater, musik och andra offentliga kulturyttringar omfattades av censuren. Kritik mot kommunistpartiet, Sovjetunionen eller sådant som ansågs hota den socialistiska samhällsordningen kunde stoppas innan det nådde allmänheten.

Kontrollen var omfattande. En bok kunde granskas flera gånger under vägen från manuskript till färdig bok. Men censuren handlade också om något större än att stryka meningar med en röd penna. Det handlade om vem som fick berätta historien.

En historia som inte passade

Det är här Czerwone maki na Monte Cassino kommer in.

Sången skrevs under slaget vid Monte Cassino 1944 och handlar om de polska soldater som kämpade och dog där. För många polacker kom Monte Cassino att bli en stark symbol för uppoffring, motstånd och hoppet om ett fritt Polen.

Problemet var vilka dessa soldater hade kämpat tillsammans med.

De polska styrkorna vid Monte Cassino tillhörde de västallierades sida. Efter kriget hamnade Polen istället bakom järnridån och de delar av den polska krigshistorien som inte passade in i den nya kommunistiska berättelsen blev politiskt obekväma.

Czerwone maki na Monte Cassino hörde till de sånger som inte fick ta sin självklara plats i det offentliga Polen.

Och ändå spelade min mamma den.

Hon har berättat för mig hur hon som barn satte sig vid pianot och spelade sången med fönstret öppet, så att musiken hördes ut på gatan.

Polisen kom och knackade på.

Det är ett av de minnen som så småningom skulle bli utgångspunkt för Petals of Defiance.

Jag har ofta funderat över vad hon egentligen tänkte.

Förstod hon fullt ut vad hon gjorde? Var det en medveten protest? Eller var hon ett barn som ville spela en sång som betydde någonting för henne och hennes familj?

Jag kan inte längre fråga henne.

Men kanske är det inte heller nödvändigt att veta. Det räcker att veta att hon gjorde det.

Röster från andra sidan järnridån

Samtidigt försökte människor på andra sätt ta sig förbi statens kontroll av information.

En av de viktigaste vägarna var Radio Free Europe – Radio Wolna Europa på polska.

Den polska redaktionen började sända från München 1952 och försåg människor i Polen med nyheter och information som inte fanns i de statligt kontrollerade medierna.

Myndigheterna försökte störa sändningarna. Radio Free Europe framställdes i den officiella propagandan som fientlig och lögnaktig. Att samarbeta med stationen kunde leda till fängelse och under den stalinistiska perioden kunde även människor som lyssnade på och spred information från sändningarna utsättas för hårda straff.

Det finns dokumenterade fall där säkerhetstjänsten övervakade människor för att de samlades för att lyssna på Radio Free Europe.

Plötsligt känns bilden av min mormor och morfar under täckena betydligt mer allvarlig.

Mamma var barn när hon såg dem göra det. Kanske lärde hon sig redan då att det fanns det som sades offentligt – och så fanns det sådant man viskade om hemma.

När böcker, musik och konst blir farliga

Censuren stannade förstås inte vid radion.

Författare kunde förbjudas och böcker plockas bort från biblioteken. Filmer kunde stoppas. Teaterföreställningar ändras eller förbjudas. Musiker och kompositörer kunde få sina verk undanträngda. Under den hårdaste stalinistiska perioden skulle kulturen dessutom anpassas till den socialistiska realismens krav.

Till och med jazz betraktades under en period som problematisk genom sin koppling till väst. För vad är det egentligen en dikt, en roman, en melodi eller ett konstverk kan göra som får en stat att känna sig hotad?

Kanske är svaret ganska enkelt.

Konst kan bära minnen. Den kan bära andra berättelser än den makten vill att vi ska minnas.

Och människor gjorde det ändå

Det är kanske den delen av historien som intresserar mig allra mest. För människor slutade inte läsa, skriva, lyssna, spela och skapa bara för att någon bestämde att de inte fick.

Författare och konstnärer utvecklade sätt att kringgå censuren. Metaforer och kodade budskap kunde säga sådant som inte gick att uttrycka rakt ut. Människor lyssnade på utländska radiosändningar trots störsändningar och risker.

Från 1970-talet växte det som brukar kallas drugi obieg – den andra cirkulationen – fram på allvar. Böcker, tidskrifter och politiska texter trycktes utanför det statligt kontrollerade systemet och spreds från människa till människa.

Det krävdes tryckpressar och papper. Någon behövde skriva. Någon annan trycka. Någon gömma materialet. Någon transportera det. Någon våga ta emot det. Och någon behövde läsa.

Det är lätt att tänka på motstånd som någonting stort och dramatiskt - men motstånd kan också vara väldigt litet.

Att gömma en radio under ett täcke. Att låna någon en bok som egentligen inte ska finnas. Att berätta en historia som makten helst vill glömma. Att spela en sång. Kanske till och med med fönstret öppet.

Petals of Defiance

När jag började arbeta med Petals of Defiance tänkte jag mycket på mammas fragment av minnen. Först senare började jag förstå hur många av dem som på olika sätt kretsade kring samma saker.

Mod.

Integritet.

Minnet.

Och hur man behåller sin mänsklighet när världen runt omkring brinner.

Jag tror att det är därför vallmon har blivit så viktig för mig i den här utställningen. Den är förknippad med Monte Cassino och med sången min mamma spelade, men har under arbetets gång också blivit något större.

Ett litet fragment av motstånd.

En påminnelse om att våra handlingar faktiskt spelar roll.

Min mamma var bara ett barn när hon spelade Czerwone maki na Monte Cassino.

Hennes föräldrar gömde sig under täcken för att lyssna på Radio Free Europe.

Många år senare berättade mamma de historierna för mig.

Och nu berättar jag dem vidare. Det i sig är också det en sorts motstånd.