Jag minns fortfarande hur solen sken över de gråa gatorna. Gröngula spårvagnar som skramlade längst spåren, dammiga bakgårdar med ogräs som slingrade sig runt soptunnorna, damen i grannhuset som hängde ut genom fönstret och beskådade livet nedanför. Jag var lycklig, ett barn på skattjakt.
Jag älskade våra somrar i Polen, min mosters alla hemgjorda syltburkar som stod i femdubbla rader bakom tyget i skafferiet, mormor som matade mig med hur mycket godis som helst så fort mamma tittade bort och....samtidigt förundrades över hur vi kunde köpa precis allt medan våra släktingar knappt hade något.
Jag växte upp i Sverige, men vi åkte regelbundet till Polen för att hälsa på familjen och under 1980-talet var skillnaden mellan länderna enorm. Jag minns vanliga butiker med väldigt lite på hyllorna och saker som helt enkelt inte gick att köpa. Jag minns att det fanns Pepsi men inte Coca-Cola, och så Pewex, de märkliga dollarbutikerna där man plötsligt kunde köpa västerländska varor som var näst intill omöjliga att få tag på.
Och så fanns Cepelia.
Cepelia var en statligt organiserad kedja för polsk folkkonst och konsthantverk. Där fanns kristall som gnistrade i lampljusen, keramik, trä, textilier, broderier och föremål med anknytning till de många regionala hantverkstraditionerna. För mig som barn var det en fullkomlig explosion av färg och mönster, en färggrann skattkista som har kommit att påverka mitt konstnärskap mer än jag tidigare reflekterat över. Kontrasten mellan det gråa gatorna och Cepelias skönhet är en del av mitt konstnärliga DNA.
Det jag älskade allra mest (förutom polskt godis och alla otroliga bullar) om var dockorna i stroje ludowe. Jag samlade på dem och de står fortfarande på leende rader i ett vitrinskåp i mitt vardagsrum.
Jag älskade detaljerna i deras kläder. Broderierna, kjolarna, förklädena, huvudbonaderna, banden och smyckena. När jag tittar på dem idag är det ganska lätt att se en koppling till det jag själv så småningom började arbeta med. Min egen bana började som kostymdesigner för tribal fusion bellydance 2015/2016 och sedan dess har textil, smycken, färg, mönster och material på olika sätt fortsatt att följa med i mitt arbete, liksom viljan att ta tillvara på det material vi redan har och återanvända så mycket som möjligt.
Kanske började en del av det mycket tidigare, framför hyllorna på Cepelia.
Korale
Korale betyder egentligen koraller på polska, men ordet används också om de röda pärlhalsband som är så starkt förknippade med polska folkdräkter. De finns i flera regionala dräkttraditioner, ofta som flera täta rader av röda pärlor i olika storlekar runt halsen.
De hör inte specifikt till Poznańområdet där mamma växte upp och mina Korale är inte försök att återskapa någon särskild polsk folkdräkt. För mig handlar de snarare om min egen bild av Polen. Dockorna, färgerna och alla de där röda pärlorna som jag såg redan som barn.
När jag började arbeta med Petals of Defiance kom de tillbaka.
Jag har en mängd gamla träpärlor som redan hade levt ett tidigare liv. Ni som känner mig vet att jag näst intill endast arbetar med återbrukat och funnet material och om ni har besökt min studio minns ni väggarna fyllda av lådor med alla mina skatter. Istället för att köpa nytt började jag arbeta med dem och lät de traditionella flerradiga korale möta vallmorna som vid det laget hade börjat dyka upp överallt i utställningen.
Vallmobladen är gjorda av anodiserad aluminium. Aluminiumet jag skapar dem av kommer från en fabrik här på västkusten som tillverkar bl a rör. Istället för att deras spillmaterial skall kasseras så tar jag hand om en del av plåten som därefter blir smycken. Jag klipper och formar bladen för hand och valsar dem sedan för att få fram min version av vallmobladens karaktäristiska skörhet. Om du är nyfiken finns en video på mitt instagram som visar hela processen från plåt till färdigt smycke. Tillsammans med de gamla träpärlorna blev de något som kändes både väldigt bekant och helt mitt eget.
Det första halsbandet blev Korale. Sedan kom Korale II och Korale III. De är alla olika, men de har samma utgångspunkt i de flerradiga röda pärlhalsbanden och i min egen relation till Polen.
När jag tittar på dockorna idag slås jag framför allt av hur mycket av det jag arbetar med nu som redan fanns där framför mig.
Färg. Textil. Smycken. Broderi. Lager på lager. Material och detaljer.
Fast då visste jag förstås inte något av det.
Jag ville bara ha ännu en docka.
Cepelia
Cepelia var mycket mer än en butikskedja. Namnet kommer från Centrala Przemysłu Ludowego i Artystycznego, organisationen för polsk folk- och konsthantverk som bildades 1949. Under sitt paraply samlade Cepelia regionala kooperativ, hantverkare, konstnärer och formgivare och blev med tiden en stor organisation med butiker över hela Polen.
Här såldes keramik, vävnader, broderier, spetsar, träföremål, korgarbeten, leksaker, möbler och mycket annat med rötter i de olika regionala hantverkstraditionerna. Men Cepelia handlade inte bara om att bevara gamla föremål och tekniker. Professionella konstnärer och formgivare arbetade också inom organisationen och traditionellt hantverk mötte samtida polsk design.
Cepelia är på många sätt en typisk institution för sin tid och betydligt mer komplicerad än min barndoms bild av en fantastisk butik full av vackra saker. Den kommunistiska staten använde folkkulturen för att skapa och visa upp en viss bild av Polen, både för den egna befolkningen och utomlands. Samtidigt gjorde Cepelia ett verkligt arbete för att hålla regionala hantverkstraditioner och kunskaper vid liv och gav arbete åt ett mycket stort antal hantverkare. Båda delarna av historien finns där.
För mig som barn var förstås inget av detta särskilt relevant.
Jag förtrollandes av dockorna.
Dockorna i stroje ludowe
Jag samlade på dockor i stroje ludowe, polska folkdräkter, och har fortfarande kvar allihop. Det är de ni ser på bilden ovan.
Jag älskade detaljerna i deras kläder. Broderierna, kjolarna, förklädena, huvudbonaderna, banden och smyckena. När jag tittar på dem idag är det ganska lätt att se en koppling till det jag själv så småningom började arbeta med. Min egen bana började som kostymdesigner för tribal fusion bellydance 2015/2016 och sedan dess har textil, smycken, färg, mönster och material på olika sätt fortsatt att följa med i mitt arbete.
Och så var det förstås de röda pärlorna.
Korale.