Korale [Petals of Defiance]

Jag minns fortfarande hur solen sken över de gråa gatorna. Gröngula spårvagnar som skramlade längst spåren, dammiga bakgårdar med ogräs som slingrade sig runt soptunnorna, damen i grannhuset som hängde ut genom fönstret och beskådade livet nedanför. Jag var lycklig, ett barn på skattjakt.

Jag älskade våra somrar i Polen, min mosters alla hemgjorda syltburkar som stod i femdubbla rader bakom tyget i skafferiet, mormor som matade mig med hur mycket godis som helst så fort mamma tittade bort och....samtidigt förundrades jag över hur vi kunde köpa precis allt medan våra släktingar knappt hade något.  

Jag växte upp i Sverige, men vi åkte regelbundet till Polen för att hälsa på familjen och under 1980-talet var skillnaden mellan länderna enorm. Jag minns de vanliga butikerna med väldigt lite på hyllorna, de barska kvinnorna som slog in det man köpt i styvt smutsvitt papper, skrev en lapp som man fick ta med till ett litet bås där man betalade för att sedan gå tillbaka och visa upp kvittot och hämta ut sina inköp. Jag minns den livliga torghandeln där bönderna sålde sina frukter, grönsaker och stora, vackra buketter. Jag minns att det fanns Pepsi att köpa men inte Coca-Cola, och så Pewex, de lyxiga dollarbutikerna där man plötsligt kunde köpa västerländska varor som var näst intill omöjliga att få tag på.

Men bäst av allt minns jag Cepelia.

Cepelia var mycket mer än en butikskedja. Namnet kommer från Centrala Przemysłu Ludowego i Artystycznego, organisationen för polsk folkkonst och konsthantverk som bildades 1949. Under sitt paraply samlade Cepelia regionala kooperativ, hantverkare, konstnärer och formgivare och blev med tiden en stor organisation med butiker över hela Polen.

Här såldes keramik, vävnader, broderier, spetsar, träföremål, korgarbeten, leksaker, möbler och mycket annat med rötter i de olika regionala hantverkstraditionerna. Men Cepelia handlade inte bara om att bevara gamla föremål och tekniker. Professionella konstnärer och formgivare arbetade också inom organisationen och traditionellt hantverk mötte samtida polsk design. För mig som barn var det en fullkomlig explosion av färg och mönster, en färggrann skattkista som har kommit att påverka mitt konstnärskap mer än jag tidigare reflekterat över. Kontrasten mellan det gråa gatorna och Cepelias skönhet är en del av mitt konstnärliga DNA. 

Cepelia är på många sätt en typisk institution för sin tid och betydligt mer komplicerad än min barndoms bild av en fantastisk butik full av vackra saker. Den kommunistiska staten använde folkkulturen för att skapa och visa upp en viss bild av Polen, både för den egna befolkningen och utomlands. Samtidigt gjorde Cepelia ett verkligt arbete för att hålla regionala hantverkstraditioner och kunskaper vid liv och gav arbete åt ett mycket stort antal hantverkare. Båda delarna av historien finns där.

Det jag älskade allra mest (förutom polskt godis och alla otroliga bullar) var dockorna i stroje ludowe. Jag samlade på dem och de står fortfarande på leende rader i ett vitrinskåp i mitt vardagsrum.

Jag älskade detaljerna i deras kläder. Broderierna, kjolarna, förklädena, huvudbonaderna, banden och smyckena. När jag tittar på dem idag är det ganska lätt att se en koppling till det jag själv så småningom började arbeta med. Min egen bana började som kostymdesigner för tribal fusion bellydance och burlesk 2015/2016 och sedan dess har textil, smycken, färg, mönster och material på olika sätt fortsatt att följa med i mitt arbete, liksom viljan att ta tillvara på det material vi redan har och återanvända så mycket som möjligt. 

Korale

Korale betyder egentligen koraller på polska, men ordet används också om de röda pärlhalsband som är så starkt förknippade med polska folkdräkter. De finns i flera regionala dräkttraditioner, ofta som flera täta rader av röda pärlor i olika storlekar runt halsen.

Mina Korale är inte försök att återskapa någon särskild polsk folkdräkt. För mig handlar de snarare om min egen bild av Polen. Dockorna, färgerna och alla de där röda pärlorna som jag såg som barn men då aldrig riktigt reflekterat över.

När jag började arbeta med Petals of Defiance kom de tillbaka.

Ni som känner mig vet att jag näst intill endast arbetar med återbrukat och funnet material och om ni har besökt min studio minns ni väggarna fyllda av lådor med alla mina skatter. Jag har självklart en rätt imponerande mängd gamla träpärlor och istället för att köpa nytt grävde jag i mina lådor, lekte med proportioner och färg och lät min egen tolkning av de traditionella flerradiga korale möta vallmorna som vid det laget hade börjat dyka upp överallt i utställningen.

Vallmobladen är gjorda av anodiserad aluminium. Aluminiumet jag skapar dem av kommer från en fabrik här på västkusten som tillverkar bl a rör. Istället för att deras spillmaterial skall kasseras så tar jag hand om en del av plåten som därefter blir smycken. Jag klipper och formar bladen för hand och valsar dem sedan för att få fram min version av vallmobladens karaktäristiska skörhet. Om du är nyfiken finns en video på mitt instagram som visar hela processen från plåt till färdigt smycke. Tillsammans med de gamla träpärlorna blir de något som känns både väldigt bekant och helt mitt eget.

Det första halsbandet blev Korale I, ett treradigt halsband med överdimensionerade pärlor och vallmoblad i vitt och rött. Sedan kom några svarta, röda och orange varianter i Korale II-V. De är alla olika, men de har samma utgångspunkt i de flerradiga röda pärlhalsbanden och i mina egna minnen av somrarna i Polen.

När jag tittar på dockorna idag slås jag framför allt av hur mycket av det jag arbetar med nu som redan fanns där framför mig. Färg. Textil. Smycken. Broderi. Lager på lager. Material och detaljer. Fast då visste jag förstås inte något av vad mina skattjakter som barn skulle leda till.