I söndags kände jag mammas närvaro väldigt starkt.
Jag och min son höll på att packa inför hans första egna resa utomlands. Han ska vara i Finland en vecka på internordiskt elevutbyte och precis när vi skulle säga hej då till morfar, min pappa, började Crazy med Patsy Cline spelas på radion. Mammas favoritlåt.
Jag och min son höjde volymen till max, dansade, skrattade och sjöng med.
Dagen efter, måndagen den 31 augusti, hade jag kört honom till Landvetter och stod i min studio och försökte få en överblick över Petals of Defiance. Jag trodde egentligen att jag var färdig med alla smycken. Det sista skulle vara Czerwone Maki. Tolv dagar återstod till vernissagen och om tio dagar ska utställningen börja byggas. Det är inte riktigt då man ska komma på att man behöver göra ett nytt verk.
Jag lade ut smyckena på borden.
Och någonting fattades.
Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Den röda tråden fanns inte där. Det som skulle binda ihop allt.
I en av materiallådorna till projektet låg ett halsband av små seed beads i rött och guld. När jag fick syn på det kom orden till mig direkt:
I count the days until we meet again.
Och nästan samtidigt visste jag vad jag skulle göra:
Ett halsband.
En liten glaspärla för varje dag som gått sedan den 18 maj 1944, dagen då den polska flaggan hissades över ruinerna av klostret på Monte Cassino.
30 055 dagar.
30 055 pärlor.
När jag räknade på hur långt det skulle bli hamnade jag någonstans runt 60–72 meter. Det är naturligtvis ett fullständigt vansinnigt projekt att påbörja tolv dagar före en vernissage, men trots att jag var fullt medveten om det fanns det inga tvivel. I count the days until we meet again är smycket som välkomnar besökarna in i min värld Petals of Defiance.
Från rött och guld till näst intill osynligt
Min första tanke var att pärlorna skulle vara röda och gyllene, kanske med inslag av svart och vitt. Färger som redan finns i Petals of Defiance.
Men något skavde. Det blev för övertydligt på något sätt och kändes bara fel.
Sedan slog det mig. Hade inte jag några påsar nästan vita glaspärlor någonstans i ateljén?
Jodå, visst hade jag det. Någonstans i min kreativa reptilhjärna mindres jag t o m vart de låg, i högra skåpet på näst nedersta hyllan. Trots kaoset som rådet i ateljén sedan mamma gick bort hittar jag med förbundna ögon. Två påsar på ca 500 gram vardera, med små glaspärlor som jag fått av en bekant som dansar magdans. Det finns på något vis en cirkel även i det – jag började min egen bana som kostymdesigner för tribal fusion bellydance 2015/2016.
När jag tog fram dem visste jag direkt att det var de.
De är nästan genomskinliga, blandade med halvopakt vitt och en regnbågsskimrande glans. Skira och lite drömlika. Nästan som om de finns och inte finns samtidigt.
Någonstans mellan 95 och 98 procent av materialen i hela Petals of Defiance är återbrukade, så att göra det här enorma halsbandet av pärlor som redan låg i min ateljé kändes helt rätt.
Nästa problem var bara hur man trär 30 055 seed beads på en tråd på mindre än två veckor.
Jag insåg att jag behövde en bead spinner.
Hittade det sista exemplaret på Panduro, en variant i trä, och åkte dit direkt efter jobbet. Jag köpte också två extra nålar och två rullar med vardera 100 meter 0,3 mm genomskinlig pärltråd. Sedan gick jag hem så sjukt nöjd att jag knappt märkte att det ösregnade.
30 055 pärlor
Det visade sig förstås att det inte bara är att köpa en bead spinner och börja spinna.
En bra bit av måndagskvällen gick åt till att över huvud taget förstå hur jag skulle använda den. Pärlor flög överallt. Jag räknade fel. Tappade fokus. Började om. Försökte hitta en teknik. Jag höll på från ungefär 18.00 till 01.45.
Det finns någonting lite absurt i att sitta mitt i natten och försöka lära sig en bead spinner för att man plötsligt har bestämt sig för att trä 30 055 pärlor, men det märkliga är att jag inte en enda gång tvivlade på själva idén.
Nu, ett dygn senare, är ungefär 30 procent färdigt. Jag räknar, mäter och antecknar hela tiden för att kunna hålla reda på hur många pärlor som faktiskt hamnar i halsbandet. Jag fotograferar också anteckningarna och processen, för jag vill kunna följa arbetet i efterhand – hur många meter, hur många pärlor och hur många timmar det till slut blev.
Den röda tråden
Någonstans under det första dygnet förstod jag också att jag inte bara höll på att göra ännu ett halsband. Jag hade hittat den röda tråd som jag saknade när jag lade ut verken på borden.
Fast den blev inte röd. Den blev genomskinlig och vit och skimrande och kanske omkring 65 meter lång.
I Count the Days Until We Meet Again ska löpa genom utställningen och visa vägen genom Petals of Defiance.
I dörröppningen till Lilla galleriet vill jag hänga en liten lykta av glas och mässing med ett elektriskt värmeljus. Där börjar halsbandet. Det löper vidare in i rummet och upp mot taket, genom utställningen och ner till podiet där Czerwone Maki ligger. Där ska det falla ner i en större glaslykta och samlas i en tjock hög innan det stiger upp mot taket igen. Till sist fortsätter det bort mot fönstret och faller ner på en smal spegelbricka med glaskanter.
Även de föremålen har en historia.
Den första lilla lyktan är köpt second hand och har stått på min balkong i nästan tio år. Den större lyktan och spegelbrickan hittade jag nu på Lindra på Wieselgrensplatsen.
Tre återbrukade föremål som plötsligt fick en plats i ett verk som inte ens existerade för två dagar sedan.
I count the days until we meet again
Jag har funderat mycket på varför just de orden kom till mig.
I count the days until we meet again.
Det handlar naturligtvis om tid. Om de mer än 82 år som gått sedan slaget vid Monte Cassino. Om alla dagar som har lagts till historien sedan dess.
Men för mig handlar det också om längtan.
Om människor som skiljs åt. Om de som väntar. Om de som aldrig kommer tillbaka. Om människor vi har förlorat men fortfarande bär med oss.
Kanske också om hoppet om att vi faktiskt ska mötas igen.
När jag stod där i studion på måndagen hade jag känt mammas närvaro väldigt starkt sedan dagen innan. Först Crazy på radion och dansen med min son. Sedan avskedet på flygplatsen. Och dagen därpå, ensam bland verken i ateljén, orden som bara dök upp.
Jag vet inte om jag tror att sådant betyder någonting, men jag vet att jag lyssnade.
Och nu har jag ungefär 20 000 pärlor kvar att trä. En pärla för varje dag.
Halsbandet räknar dagarna från den 18 maj 1944 fram till den 31 augusti 2026 – dagen då idén till verket kom till mig. Där stannar tiden.
30 055 dagar.
30 055 pärlor.
Det spelar ingen roll att själva halsbandet blir färdigt några dagar senare. Den 31 augusti är verkets slutdatum. Det är dagen då orden I count the days until we meet again kom till mig och jag visste vad jag skulle göra.
Uppdatering 11 september – ibland får man tänka om
Det där med att halsbandet skulle bli färdigt några dagar senare visade sig vara helt sant. Det tog bara lite längre tid än jag hade tänkt.
Min ursprungliga plan var att trä alla 30 055 pärlor på en enda lång tråd. Det fungerade alldeles utmärkt tills jag hade kommit upp i ungefär tolv meter och insåg att jag hade skapat ett monster. Tråden trasslade sig och ju mer jag försökte reda ut den desto värre blev det.
Så jag fick tänka om. Istället för en enda 65 meter lång tråd började jag göra halsbandet i separata längder som jag sedan skulle sammanfoga med 925 sterlingsilver.
Det innebar förstås också att jag behövde hålla reda på exakt hur många pärlor som fanns på varje längd. Jag har därför tillbringat en ansenlig del av de senaste dagarna med att mäta, räkna, kontrollräkna, upptäcka att jag räknat fel, räkna igen och plocka bort pärlor när det visat sig vara några för många.
I onsdags blev det trassel igen. Rejält den här gången. Jag satt med det efter en lång arbetsdag och började känna att jag kanske aldrig skulle få ordning på eländet. Då dök min goda vän Alisa upp med kvällsmat efter allt hårt jobb och någonstans mellan maten, pratet och lite mindre stress lyckades vi reda ut det också.
Igår skulle jag egentligen ha byggt utställningen på Lerverk, men det var fortfarande så mycket annat som behövde bli klart. Alla verk skulle dokumenteras, de sista cyanotypierna färdigställas, signeras och packas, verkslappar och prislistor göras och en hel massa annat som jag tydligen hade lyckats skjuta framför mig. Så jag bestämde mig för att avsätta morgonen idag åt att göra klart I Count the Days Until We Meet Again innan jag åkte in för att bygga.
Det var kanske inte mitt bästa beslut.
Det första som hände i morse var att jag lyckades tappa en av längderna jag höll på med. Några hundra små glaspärlor spred sig över heltäckningsmattan.
Jag hittade faktiskt alla.
Men när det sedan var ungefär en halvtimme kvar tills jag skulle vara på Lerverk insåg jag att det var dags att ge sig. Jag kunde antingen fortsätta försöka få ihop halsbandet under tidspress, med stress och darriga händer, eller acceptera att det fick ta den tid det tar.
Jag valde det senare.
Jag gjorde snabbt en liten dummy-längd av samma pärlor och tog med den till galleriet. Den ingår inte i själva verket, utan finns där för att visa att något är på gång. Resten ligger hemma och nu tänker jag göra klart halsbandet i lugn och ro.
Och det känns faktiskt väldigt bra.
För när det väl är färdigt, förhoppningsvis om ungefär en vecka, tänker jag inte försöka hänga upp drygt 65 meter och 30 055 pärlor ensam. Istället bokar jag in en liten happening på Galleri Lerverk och bjuder in alla som är taggade på att hjälpa mig att hänga verket.
Så I Count the Days Until We Meet Again blev inte färdigt till vernissagen.
Men det finns.
Det ligger bara hemma och väntar lite till.