Mamma har berättat mycket om sin barndom i Polen, men en berättelse har följt mig särskilt starkt genom arbetet med Petals of Defiance.
Hennes tvillingbror Jurek dog i difteri 1945, när de var tre år gamla. Mamma berättade många gånger att hon sedan dess hade känt sig halv. Hon bar också på en känsla av att det egentligen borde ha varit hon som dog, att hennes pappa hellre hade velat att sonen överlevde.
Hon stod inte sin pappa särskilt nära, men det fanns ett undantag. Musiken.
Morfar spelade violin och mamma piano och ibland spelade de tillsammans. Mamma har berättat att det var under de stunderna hon kunde känna sig nära sin pappa.
En av sångerna de spelade var Czerwone maki na Monte Cassino.
De visste att den var förbjuden. Ändå spelade de den med fönstret på glänt så att musiken hördes ut över gatan.
Mamma mindes hur det en gång knackade på dörren. Morfar öppnade och utanför stod poliser.
”Ni spelar Monte Cassino. Vet ni inte att den är förbjuden?”
Så mindes mamma att de sa.
Morfar svarade:
”Mina herrar, ni vet vad ni ska säga och jag vet vad jag ska göra.”
Sedan sa han hej då och stängde dörren.
Mamma visste aldrig varför det inte hände något mer. Familjen bodde på ulica Mielżyńskiego i Poznań, i ett hus där det enligt hennes minnen bodde poliser och höga militärer. Hon visste heller aldrig riktigt vad hennes pappa arbetade med. Det hon visste var att han varje morgon blev hämtad av en stor svart bil.
Det finns mycket i mammas berättelser som jag aldrig kommer att få några svar på. Det här är en av dem.
Men just den här berättelsen blev också en av utgångspunkterna för Petals of Defiance. Inte för att det morfar gjorde var någon stor heroisk handling. Tvärtom är det just det lilla i den som har stannat kvar hos mig. Att öppna fönstret. Att spela en sång man inte får spela. Att låta den höras ut på gatan och sedan, när polisen knackar på, fortsätta stå för det man har gjort.
För mig finns det både mod och trots i sådana handlingar. Små val som kanske inte förändrar världen där och då, men som ändå betyder något.
Där någonstans började Petals of Defiance.
Varför var sången förbjuden?
Czerwone maki na Monte Cassino skrevs natten mellan den 17 och 18 maj 1944, medan slaget om Monte Cassino fortfarande pågick. Texten skrevs av Feliks Konarski och musiken av Alfred Schütz.
Den 18 maj tog soldater ur den polska II kåren ruinerna av klostret. Den polska vit-röda flaggan hissades över ruinerna och vid middagstid spelade Emil Czech Hejnał Mariacki.
Soldaterna som stred vid Monte Cassino tillhörde de polska styrkorna i väst och stod under den polska exilregeringen. Efter kriget, när Polen hamnade under kommunistiskt styre, passade berättelsen om dem illa in i den nya regimens historieskrivning. Czerwone maki na Monte Cassino, som hyllade dessa soldater och deras offer, blev politiskt obekväm och mellan 1948 och 1956 var sången förbjuden att framföras i Folkrepubliken Polen.
Och det är egentligen först när jag känner till den historien som jag fullt ut förstår vad mamma och morfar gjorde när de öppnade fönstret och började spela.
Czerwone maki na Monte Cassino
När man läser texten förstår man också varför de röda vallmorna blivit så starkt förknippade med Monte Cassino. Här är sången på originalspråket och i svensk översättning och om ni klickar på titeln kan ni höra en av mina favoritversioner av sången på Spotify.
Czerwone maki na Monte Cassino
Polska / Svenska
CZERWONE MAKI
RÖDA VALLMOR
Czy widzisz te gruzy na szczycie?
Ser du ruinerna där uppe på höjden?
Tam wróg twój się kryje, jak szczur!
Där gömmer sig din fiende som en råtta!
Musicie! Musicie! Musicie!
Ni måste! Ni måste! Ni måste!
Za kark wziąć i strącić go z chmur!
Ta honom i nacken och störta honom ner från molnen!
I poszli szaleni, zażarci,
Och de gick, vilda och beslutsamma,
I poszli zabijać i mścić!
de gick för att döda och hämnas!
I poszli — jak zawsze — uparci!
Och de gick – som alltid – envist vidare!
Jak zawsze — za honor się bić.
Som alltid – för att slåss för sin heder.
Czerwone maki na Monte Cassino,
De röda vallmorna på Monte Cassino,
Zamiast rosy piły polską krew...
drack polskt blod istället för dagg...
Po tych makach szedł żołnierz i ginął,
Genom dessa vallmor gick soldaten och dog,
Lecz od śmierci silniejszy był gniew!
men vreden var starkare än döden!
Przejdą lata i wieki przeminą,
Åren ska gå och sekler försvinna,
Pozostaną ślady dawnych dni!...
men spåren av de gångna dagarna ska finnas kvar!...
I wszystkie maki na Monte Cassino
Och alla vallmor på Monte Cassino
Czerwieńsze będą, bo z polskiej wzrosły krwi!
ska vara rödare, för de har vuxit ur polskt blod!
Runęli przez ogień szaleńcy!
Genom elden stormade de, de vansinniga!
Nie jeden z nich dostał i padł...
Mer än en träffades och föll...
Jak ci, z Samosierry szaleńcy!
Som de vansinniga vid Somosierra!
Jak ci, spod Rokitny, sprzed lat!
Som de vid Rokitna, många år tidigare!
Runęli impetem szalonym
De stormade fram med våldsam kraft
I doszli!... I udał się szturm!
och de nådde fram!... Stormningen lyckades!
I sztandar swój biało-czerwony
Och sin vit-röda fana
Zatknęli na gruzach, wśród chmur!
reste de bland ruinerna, bland molnen!
Czerwone maki na Monte Cassino...
De röda vallmorna på Monte Cassino...
Czy widzisz ten rząd białych krzyży?
Ser du raden av vita kors?
To Polak z honorem brał ślub!...
Där svor polacken sin trohetsed till hedern!...
Idź naprzód!... Im dalej... Im wyżej...
Gå vidare!... Ju längre... Ju högre...
Tym więcej ich znajdziesz u stóp!
desto fler av dem finner du vid dina fötter!
Ta ziemia do Polski należy,
Denna jord tillhör Polen,
Choć Polska daleko jest stąd,
även om Polen ligger långt härifrån,
Bo wolność... krzyżami się mierzy!
för friheten... mäts i kors!
Historia ten jeden ma błąd!
Historien har detta enda fel!
Czerwone maki na Monte Cassino...
De röda vallmorna på Monte Cassino...
Från pianot till halsbandet
När jag började arbeta med Petals of Defiance visste jag ganska tidigt att den här berättelsen måste finnas med på något sätt. Mamma spelade piano och pianot blev därför min väg in i verket.
Min kurskompis på HDK, Björn Olzon, hade några gamla pianotangenter från ett piano som hade skrotats som han gav mig och min lycka - blandad med en rejäl dos skräck - var total! I ett helt år låg tangenterna och stirrade på mig. Pianotangenter är stora, någonstans mellan 48-52 cm alltså ungefär en halv meter långa, och hur sjutton förvandlar man det till ett smycke?
Jag ville inte göra ett piano i miniatyr, jag ville att sången och historien skulle leva vidare. Tangenterna fick fortsätta vara vad de redan var – fragment av ett instrument som en gång hade kunnat spela musik men som nu hade tystnat.
Sakta, sakta växte Czerwone Maki fram.
Det som blir kvar
Vallmon återkommer genom hela Petals of Defiance. Här kommer den direkt ur sången.
I texten dricker vallmorna polskt blod istället för dagg. Soldater går genom dem och dör. År och sekler ska passera, men spåren efter de gångna dagarna ska finnas kvar.
Under arbetet med utställningen har vallmon för mig kommit att handla om just det. Minnen och berättelser som lever vidare, även när de är ofullständiga. Människor jag aldrig har träffat men som ändå på något sätt finns kvar i mitt liv. Saker mamma mindes från sin barndom och saker hon själv aldrig fick några svar på.
Jag vet fortfarande inte varför det inte hände något mer den där gången när poliserna stod utanför dörren. Jag vet inte vad morfar egentligen arbetade med eller varför en stor svart bil kom och hämtade honom varje morgon.
Och jag kommer förmodligen aldrig att få veta.
Men jag vet att mamma mindes hur hon satt vid pianot medan hennes pappa spelade violin. Jag vet att hon mindes de stunderna som några av de få då hon verkligen kände sig nära honom.
Och jag vet att de öppnade fönstret.
Sedan spelade de den förbjudna sången så att den hördes ut över gatan.
Czerwone maki na Monte Cassino.